Av: Kerstin Gottfries
Hans Billgren föddes i Löderup den 3 juli 1909 och var yngst bland fyra syskon. Fadern, Wictor Emanuel Billgren var av vallonsk härkomst. Han var smed, hovslagare och kyrkovaktmästare. Han spelade dessutom fiol och var kvartettsångare. Under söndagarnas långrandiga predikningar roade han sig ofta med att ”porträttera prästen och andra syndare”. Denna böjelse hos fadern liksom det förhållandet att farfadern som också var smed, hade gjort de vackra järngrindarna till Löderups kyrkogård antyder, att de konstnärliga anlagen hos Hans Billgren kom från fädernesläkten.
Hans Billgren
Modern hette Anna Persson och hon var också född i Löderup. Hans Billgren beskriver henne som en mycket ljus, gracil och gladlynt varelse, vars humoristiska sinnelag inte hade förkvävts av en strängt religiös, chartauansk uppfostran. Modern var hela bygdens festarrangör och en god matlagerska och vinkännare. Hon hade dessutom litterära intressen och samlade i sin garderob högar av 25-öresromaner, något på den tiden ovanligt.
Hans Billgren började tidigt att med färgkritor försöka kopiera illustrationer i ”Allers”. Han fascinerades av färg och tyckte om att droppa olja från faderns smörjkanna i vattenpölar, varvid alla spektrats färger uppstod som genom ett trollslag.
Han berättade att han bara behövde stänga ögonen för att bilder skulle komma till honom ”som i ett privat kalejdoskop”: ”Innan jag somnade på kvällarna och jag låg med slutna ögon började allting rotera en massa stjärnor i alla färger som till sist stabiliserades i en bild i färg som stod stilla en viss tid upplöstes och roterade stabiliserades och ny bild-. Det kunde bli de mest skiftande motiv – från underbara landskap - dignande bord med frukter och blommor - ja det fanns inga gränser – men jag hade ingen möjlighet att påverka något varken med att vilja eller önska-.”
För den österlenska naturen tycks Hans Billgren redan som barn ha haft en fin känsla. Han kunde som äldre fortfarande i minnet framkalla sin barndoms upplevelse av att sittande på en trädgren blicka ut över Löderupsslätten med dess ängar och sädesfält, där kyrkfolket om söndagarna kom vandrande i sina svarta kläder. Den atmosfärrika, med färgpartiklarna bemängda luften påverkade starkt hans måleriska uppfattning sådan den senare kom till uttryck i visioner av landskap, insvepta i ett stämningsmättat färgdis.
Familjens ekonomi tillät inte fortsatta studier efter den obligatoriska sexåriga folkhögskolan. Hans Billgren måste som trettonåring börja arbeta för sitt uppehälle i faderns smedja och hos bönderna i byn. Han led av de hårda dagsverkena med betupptagning i blåst och köld och oändliga dagar bakom skördetröskan. En ett år yngre kamrat, Eve Eriksson, delade emellertid hans intresse för måleri och på fritiden brukade de båda ägna sig åt sin favoritsysselsättning medan de drömde ännu oklara drömmar om framtiden och om att ”någon gång på ett eller annat sätt få bli sig själv.”
Efter några år som ”bodbetjänst” i Tage Håkanssons livsmedelsaffär i Löderup lämnade Hans Billgren 1929 sin hemort för 140 dagars tjänstgöring som skivbiträde vid fortfikationeni Visby. Militärtjänstgöringen kom som en befrielse och han fann det underbart att på fritiden ströva runt i Visby med sitt ritblock. Sina studier i blyerts var han däremot inte alls belåten med. Han kände att han i allt för hög grad lät sig domineras av verkligheten och avsaknaden av utbildning började kännas påtagligt besvärande.
Men det skulle dröja ännu några år innan det blev möjligt för honom att påbörja en skolning. Först 1933 lyckades han med hjälp av ett banklån på 500 kronor finansiera studier i Malmö, först vid Malmö stads skolor för yrkesundervisning, där han genomgick en ettårig kurs i dekorationsmålning, sedan vid Skånska Målarskolan.
Till undervisningen vid den sistnämnda som leddes av Tage Hansson ställde han sig mycket kritisk och den verkar inte heller ha satt några djupare spår i hans måleri. Annorlunda var det med den Parisresa som han företog tillsammans med Eve Eriksson 1937. De både vännerna tog in på ett billigt hotell och fick sina sparade pengar att räcka ett par månader, från november till jultid. Det blev långa promenader för att på billigaste sätt ta sig till museer och konstutställningar. Deras museibesök var inte planlösa. Det visste mycket väl vad de ville se. Framför allt var det Cézanne, Gauguin och Delacroix. Andra konstnärer som gjorde starkt intryck på Billgren var Tizian, Manet, Monet och Sisley. Impressionisterna fascinerade honom över huvud taget mycket. Intryck gjorde även Picassos Guernica som visades på 1937 års världsutställning. Vid sidan av detta mästerverk tycktes honom Sveriges representation med bl a Johan Johansson och Nils Nilsson, obetydlig och provinsiell.
Efter hemkomsten från Paris tog Hans Billgren allt oftare vägen till Köpenhamn. Att flytta tillbaka till hembyn kändes nu otänkbart. Hösten 1938 bosatte han sig på allvar i den danska huvudstaden, där han blev elev vid Axel Smiths målarskola, samtidigt som han arbetade för sitt uppehälle hos en målarmästare. Att välja Köpenhamn framför Stockholm som utbildningsort får betraktas som helt naturligt, även bortsett från det rena geografiska läget. Köpenhamn var ju sedan första världskrigets isolering centrum för de skandinaviska konstnärerna. Där rådde ett intensivt konstliv och utställningar av den modernaste internationella konsten var inte ovanliga.
Axel Smiths undervisning utgick från en av Harald Giersing influerad kolorism, där det var färgen som skulle bygga upp motivet och ge det plastisk verkan oberoende av det geometriska perspektivet. Billgren fann denna princip helt riktig, liksom han anammade besläktade formspråk som Rudes och Hösts, där färgen kom i första hand. Det danska inflytandet gjorde sig också gällande i hans fortsatta måleri, även om man har svårt att placera det i något speciellt fack. Liksom de så kallade Bornholmskoloristerna utgår han alltid från ett naturintryck, såväl i sitt tidigare, mer föreställande, som i sitt gradvis alltmer formförenklade, närmast abstrakta måleri.
År 1939 skickade Billgren in några tavlor till Efterårsudstillingen på Den frie. Till sin stora glädje fick han dem antagna. Vid ungefär samma tid träffade han sin blivande hustru, målarinnan Grete Lützhöft, född Arentoft. Paret hyrde samma år ett hus i Kvistgaard på Nordsjällande, där de bodde och målade vintern 1939-40 och under vilken tid även äldsta sonen Ola föddes. I februari hade de sitt första gemensamma framträdande med en utställning i Alfred Andersens Kunsthandel i Köpenhamn. Billgren deltog med 26 verk. Någon stor försäljningsframgång blev uställningen inte, men kritiken var övervägande positiv inför hans poetiska färgbehandling: ”Der er baade Digt og Tone i hans bedste Billeder.” (Berlingske Tidende).
Framtiden tedde sig alltså förhållandevis ljus. Men så kom den tyska ockupationen. Hur bittert det kändes framgår av följande brevcitat: ”/…/ och allt var frid och fröjd – om inte den förbannade Hitler hade våldtagit landet. Förhållandena blev efter hand helt omöjliga att leva under. Så det blev att emigrera till Sverige. 1940 köpte vi ett hus i Löderup och det blev mitt öde. Sitta på landet i en gudsförgäten trakt utan något ”namn” – nej det går inte att beskriva -. Vintrarna var obarmhärtigt kalla – inga kommunikationer is och snö – barn som skulle ha mat och kläder –”.
Det var svåra år för Hans Billgren och verkningarna av dem blev långvariga. Redan några månader efter återkomsten till Löderup börjande han plågas av de magbesvär, som sedan kom att förfölja honom i mer än 30 år, och som även ledde till blödande magsår. Även psykisk trötthet, ibland med depressiva inslag, har hört till sjukdomsbilden och periodvis inverkat mycket hämmande på hans arbetsförmåga.
Att försörja en familj på sin konst, när man som Billgren var hänvisad till de sälj- och utställningsmöjligheter, den skånska landsorten kunde erbjuda, var ofta problematiskt. Skånes Konstförenings höstutställningar i Malmö var de skånska konstnärernas enda fasta forum. Konstföreningens konservativa och konventionella jury ställde sig dock länge kallsinnig till Billgrens insända bidrag. Först hösten 1951 alltså 12 år efter det att han första gången accepterades av ”Den Fries” jury i Köpenhamn, lyckades det honom att bli antagen i Malmö. Detta inverkade givetvis menligt på köpintresset. Vissa perioder klarade han att komma upp till existensminimum för sig och sin familj genom att ordna ”bolag”, där varje delägare betalde en viss summa i månaden för att efter ett år erhålla en målning efter fritt val. Byteshandel med tavlor mot livsförnödenheter var ett annat beprövat förfaringssätt bland de fattiga österlenkonstnärerna. Att sälja mot kontant betalning var snarare undantag än regel.
Ytterligare två söner föddes under första hälften av 40-talet, Mons 1941 och Jean 1944. Om Billgrens vånda som landsortskonstnär och familjefader berättar den barnbok med titeln ”Målaren Manér” som han skrev och ritade 1947, under en period då hustrun var på besök i Köpenhamn. Men boken, med dess självironiska ton och lyckliga slut, visar också att han kunde se på sin situation med lekfull humor. ”Målaren Manér” väckte starkt gensvar hos kritikerna vid Billgrens enda separatutställning i Stockholm 1947 men blev av tekniska och ekonomiska skäl aldrig publicerad.
Förutom utställningen i Stockholm på "Modern Konst i hemmiljö" hade Billgren under 40-talet två större framträdanden: 1942 på konstmuseet i Ystad och 1948 på SDS-hallen i Malmö. Kritiken var vid samtliga tillfällen uppskattande och fäste sig särskilt vid hans måleris koloristiska kvaliteter. Den riktigt stora framgången ville emellertid inte infinna sig. Bekymren hopade sig i hans vackert belägna hus vid Kustvägen mellan Kåseberga och Löderups Strandbad. Ett citat från en artikel i Berlingske Tidene den 22.7 1951 kan få illustrera den fyrtiotvåårige Hans Billgrens situation: ”..han har stillet Staffeliet i Krogen og stukket Penslerne i Krukken, standset i ett Stadium, hvor han føler sig udmalet og behøver en lang Rejses nye Indstryck og Impulser. For tiden tækker han Huset ved Kåsebergaåsen, det er 6000 Kroner sparet paa hver Led, men det er smertelig at se en saa rigt rustet Maler klamre sig til bare Halmestraa."
Drömmen om en längre utlandsresa förverkligades samma år. Billgren lyckades ordna ett ”bolag” villigt att finansiera en halvårslång vistelse i Spanien. I november 1951 reste han via Paris-Collioure-Madrid-Toledo till Alicante, där han stannade till i början av Maj 1952. Pradomuseet blev en stor upplevelse, speciellt mötet med El Grecos uppdrivna kolorit. Misären utanför berörde honom desto mer illa och han övervägde ett slag att återvända hem. Först i Alicante möttes han av den omtalade spanska solen och värmen och snart kom lusten att måla tillbaka. Han hade nu sin kanske mest produktiva tid och målade en mängd akvareller och oljor med motiv från stadens omgivningar och från de närbelägna städerna. Akvarellerna tillkom direkt inför naturen, oljemålningarna på hotellrummet som rena minnesbilder utan föregående skisser.
De mest färgstarka, i teckningen en smula Dufyartade spanienmålningarna mottogs mycket väl vid hans hemkomst. På initiativ av Yngve Andrén i Tomelilla visades akvarellerna och teckningarna på Tomelillas Konstsamling, och på separatutställningen i Malmö 1953 var oljorna det dominerande inslaget. Resten av 50-talet blev en förhållandevis aktiv period. Han mottog Ellen Trotzigs stipendium 1957 och deltog i Skånes Konstförenings höstsalonger. 1958 hade han en separatutställning i Krognoshustet i Lund där han visade prov på det mera abstraherande ”färgsymfoniska” måleri som han senare kom att renodla. De förenklade motiven, oftast landskap, är insvepta i ett mjukt färgdis som för tankarna till den österlenska skymningen.
Billgrens produktion var under 60-talet mycket sparsam. Han separerade 1958 från sin hustru Grete. Efter att ha tillbringat det närmast följande året i Åkarp, flyttade han in i en provisorisk ateljélägenhet i Lund. Ett par år senare återvände han emellertid till Löderup. Under långa perioder var han på grund av sina ständigt återkommande magbesvär och sin psykiska trötthet oförmögen att måla. En operation som han genomgick 1973 befriade honom dock från hans lidande och återgav honom lusten att måla. I januari 1974 gifte Billgren sig med Barbro Billgren, född Flodin. Under detta sitt andra äktenskap bodde han med sin hustru först i Vallby, senare i Kåseberga. Huset i Löderup hade han dock hela tiden kvar som ateljé. Här tillkom en lång rad av målningar där hans formspråk vidareutvecklades i abstrakt riktning, med större fasthet och klarhet i formen men med bevarande av den naturinspirerade lyrisk-musikaliska färgkänslan som är utmärkande för honom. Han sista period blev alltså produktiv och harmonisk. I sitt hus som alltmer hade blivit en del av honom själv, fann han den avskildhet som var förutsättningen för att han, med sitt omtåliga väsen, skulle kunna producera. Samtidigt livades han upp av umgänget i den krets av vänner som han och hans hustru omgav sig med och som ofta samlades i Gröna huset i Kåseberga.
Under de två sista åren före sin död hade han emellertid känning av sviktande livskrafter. Någon allvarlig sjukdom tycktes det dock inte vara frågan om. Fysiskt såväl som intellektuellt gjorde han ett samlat och klart intryck. Det var därför en överaskning för många när han den 23 augusti 1985 dog på Ystads lasarett efter bara ett dygns sjukhusvistelse.
Hans Billgrens sista målning blev ett porträtt av hans föräldrar som han målade efter deras bröllopsfoto. Det tillkom på vintern 1984. Efter det rörde han inte mer en pensel. Han måste ha känt att cirkeln var sluten.
