Av: Thomas Millroth
Föga skrevs om målaren Hans Billgren, då han var verksam. Och kritiken var långt ifrån alltid förstående. Han var också återhållsam med separatutställningar. Hälsan var under många år ett hinder. Bosatt i Löderup öster om Ystad var det som om han hamnat i en konstkritisk och konsthistorisk radioskugga. Undantag var Kerstin Gottfries två uppsatser om konstnären 1976 och 1977; betydande inte minst för att de i så hög grad byggde på en personlig förtrolighet både med verket och konstnären själv. Hon satte ljus på ett väsentligt konstnärskap.
Hans Billgren var således i det svenska, ja till och med i det skånska konstlivet en relativt obekant storhet. Någon senkommen uppskattning i likhet med vännen Eve Eriksson fick han inte uppleva. Detta betyder ju inte att han var osedd eller obetydande. Det speglar mer ett personligt sätt att arbeta, en hållning, som sprang fram ur de speciella förhållanden som var hans i uppväxt, hälsa, utbildning och det dåtida konstnärliga landskap, där han rörde sig. Flera personer i hans närhet har vittnat om hans ödmjukhet, bildning, ärlighet, hängivenhet och kompromisslöshet. Hans verk är sparsmakat. Barbro Billgren, hans andra hustru, har inkännande reflekterat över de villkor han behövde: ”Hans var mycket förtegen om sitt skapande och talade aldrig om, att han höll på med en målning. En dag kunde han fråga, om vi inte skulle se trädgården vid hans hus eller ta en titt på ´hur det var´. Där stod flera tavlor färdiga. Många genuint skapande konstnärer behöver den här tystnaden. Skapande, kreativitet, är en funktion av Självet och anima, den feminina principen. Självet, framtidens arketyp, är uppbyggt av principen om ordning och mening i motsats till kaos. Det är de krafter, som håller samman hela personligheten till en enhet, trots att de inre spänningarna tycks slita sönder den ibland. Vi vet genom de symboliska motiven och temata, att Självet var i högsta grad verksamt i HBs psyke. Till personlighetsutvecklingen hör ett behov av stillhet och tystnad. Stör man tystnaden, när Självet talar, finns stora risker, att processen avstannar helt. Hans var mycket känslig på den här punkten.”(”Hans Billgren”, 1986, sid. 23.) På ett självironiskt och humoristiskt vis kommenterade han själv detta förhållande i bilderboken ”Målaren Manér” 1947, där han ständigt störd av sina tre barn flyttar till Sahara för att få vara ifred, men återvänder hem och försonas med dem i kärlek.
Ola Billgren var son till Hans Billgren. Han växte alltså upp till konstnär i det sydöstskånska landskapet. 1963 tog han ett steg bort från den romantiska konstnärsroll, som han måste ha sett förkroppsligad i fadern. Inspirerad av den nya romanen målade han under några år uttalat realistiska bilder, utsnitt, där det emellertid då och då blänkte till av koloristiska inslag i en anda, som påminner om husgudarna i det billgrenska hemmet i Löderup - impressionisterna och Bonnard. Det var reflexer av en större strävan än det nyrealistiska idiom, där han placerats i slutet av 1960-talet. ”Han kände sig ofri”, skriver Douglas Feuk i ”Ola Billgren Måleri”, 2000, ”och tyckte att han förlorat kontakten med centrala sidor av sig själv. I sin strävan mot en ´objektiv´ konst hade han nödgats förneka mer lyriska och romantiska böjelser, vilka han nu började inse var lika starkt och ursprungligt präglade i honom som backarna i Löderup.” En sökande fas följde, och vid denna tid, 1973, började Hans Billgren måla sitt mäktiga sena verk, romantiskt, flimrande, drömskt. Det skulle bli en av de märkligare målerisviterna i svensk konst, enligt mitt omdöme, och de skulle innebära en dryg dekad av lyckligt måleri. Ola Billgren har vid flera tillfällen berättat för mig om dessa målningars betydelse, ja, att man klart kan se ett inflytande på hans eget måleri under sent 1970- och tidigt 1980-tal. Steget från faderns ”Röda hästar”, 1973, eller ”Röd afton”, 1978, till Olas eget måleri är inte långt.
Ola Billgren var mycket upptagen av sin far, hans konst och betydelse. Det går att finna fler anknytningar till uppväxtmiljön och faderns romantiskt-musikaliska konstnärskap i sonens bilder. Barbro Billgren har berört det känsliga förhållande som Hans Billgren hade till sin far, och som inte var helt okomplicerat. Gissningsvis gäller detta även sonen Ola. I hans verk finns en hel del referenser – medvetna eller ej – till uppväxtmiljön/fadern. Ett genomgående tema hos Hans Billgren är fönstret, ofta i ateljén. I och för sig är detta inte originellt i konstens historia, men ändå… Fönster dyker också upp hos Ola Billgren, skapar motljus eller imaginära rum hinsides bilden. I en målning som ”Natt och Drömmar”, 1988, kan fönstret starkt påminna om ateljéfönstret i Löderup. Hans Billgren var musikalisk och spelade både gitarr och piano. I ateljén stod en taffel som han renoverat själv och med absolut gehör stämde till bästa välljud. Också Ola Billgren var en god pianist, och intresset för musiken genomströmmar hans måleri. Klangligt förstås, men också mer påtagligt. I den realistiska ”Utsnitt”, 1965, ligger en LP-skiva med musik av Mozart (serenader från Salzburg) i förgrunden; Mozart beundrades av Hans Billgren. I sviten ”Vinterdagar” från 1980 möter vi en rikedom av lyriska anknytningar – ”Verklighetens fönster” med sitt vintrigt, lantliga ljus, den suggestiva boksidan i frakturstil kallad ”Pianoforte” och de följande färgskimrande men så gott som monokroma ”Svansjön” och ”Trädgården”.
Utan tvekan var Löderup och trakten däromkring en konstnärlig periferi, och Hans Billgren klagade gång på gång över att behöva bo där. Ändå fanns här fler likasinnade, som delade skapardrömmarna. Och förverkligade dem. Det gjorde antagligen den ofta ekonomiskt knappa tillvaron uthärdligare. Närmast Hans Billgren stod förstås, också om äktenskapet blev slitigt, hustrun Grete. Hon var en finstämd, lyrisk målare, som skulle utveckla en ytterst egenartad bildvärld sedan hon och Hans gått skilda vägar runt 1960. Där fanns också barndomsvännen Eve Eriksson, som gick mot en arketypisk enkelhet av stor kraft. En särpräglad gestalt var även fotografen Carl Fredrik Ohlsson i Borrby, som med stor envishet fotograferade landskapet och dess invånare år ut och år in. Många bilder togs för pressen, men dessutom formade han en vibrerande, andäktig vardagsrealism, som gick långt utöver det dokumentära. Ola Billgren har flera gånger återvänt till honom i essäer. Vidgar vi konstkretsen något återfinner vi flera äldre konstnärer som trägravören Karin Persson och den i Ystad starkt uppskattade målaren Gerhard Wihlborg. I Ystad fanns dessutom konstmuseet, invigt 1936, med salar fyllda av klassisk såväl som lokal konst. Det var här Hans Billgren debuterade i Sverige 1942 tillsammans med Grete Billgren och Eve Eriksson.
En konstnärlig utkant behöver inte betyda konstnärlig uttunning. Det är intressant hur den samlade energin av längtan och önskan kopplad med konstnärligt medvetande skapar en miljö, där starka personligheter växer, om än under motstånd. Det är ingen romantisering av det stundtals materiellt hårda liv Hans Billgren levde, bara ett konstaterande. Och det fanns fler sådana ensittare, som formade egna uttryck, i den skånska konstens historia. En grundström av solitt landskapsmåleri behärskade de få scener som bjöds. Trots att Hans Billgren återvänt från Danmark 1940 dröjde det över tio år innan hans inlämnade verk accepterades på Skånes konstförenings årliga salong! Det fanns en stark bromsande konservatism. Samtidigt verkade i denna södra konstprovins en rad av avantgardets största namn, alltifrån Hill, GAN, Nils Wedel, Tora Vega Holmström till CO Hultén och imaginisterna. Förutom dessa finner vi flera särpräglade individualister som Ivan Jordell och Gunnar Jonn – och till dessa lägger jag gärna både Grete Billgren, Hans Billgren och Eve Eriksson. Här finns både en tydlig beundran för stora konsthistoriska förebilder och ett envist sysslande med de egna medlen som lett till självständiga verk. De står inte utan historia, men deras skapande drivs av en plötslighet i uttrycken, som mer är urladdning och närvaro än en del av en ström.
Tiden är ett starkt spår i Hans Billgrens måleri.
Det var möda redan att nå fram till ett konstnärskap. Han föddes den 3 juli 1909 i Löderup. Hans far var smed, kyrkvaktmästare och amatörviolinist. Modern var uppskattad i trakten för sin matlagning, och hjälpte till i hemmen, då det var fest eller högtid. Det fanns inga möjligheter att bekosta en konstnärlig utbildning, och han delade sina drömmar med kamraten Eve Eriksson på fritiden. Efter folkskolan arbetade Hans Billgren inom lantbruket och fick känna på hårt kroppsarbete. Han slet ont, och ville aldrig ha det så igen. Militärtjänsten i Visby 1929 blev några månaders efterlängtat avbrott. All fritid gick åt till att teckna och måla, utan att han kände sig tillfreds med resultatet. Han behövde skolning. 1933 lyckades han låna ihop 500 kronor till studier i Malmö stads skolor för yrkesundervisning. Han studerade vid linjen för dekorationsmålning under ett år, innan han började på Skånska målarskolan. En av kamraterna på konstskolan var förresten ännu en av dessa särskapande skånska konstnärspersonligheter, Osvald Larsson. Visserligen fick Hans Billgren ett litet stipendium, då han slutade, men han hade inte många goda ord till övers för den undervisning som Tage Hansson ledde på Skånska Målarskolan. ”Det gällde att måla tavlor som var ´vackra i färg´”, berättade han för Kerstin Gottfries (se ”Hans Billgren”, 1976). Tillsammans med Eve Eriksson följde nu några år, då de arbetade som plankstrykare både i Köpenhamn och Stockholm. Vandringsår, då de kunde se den stora konsten på museer och gallerier. I november 1937 for vännerna till Paris. Deras parisäventyr skilde sig inte från andra svenska konstnärers. Där väntade de stora museerna med Cézanne, Delacroix, Gauguin, Manet, Monet. Samtidigt pågick den stora världsutställningen, där de mötte Picassos ”Guernica”. Så ofta de kunde gick de och tecknade modell på Académie de la Grande Chaumière.
Åter hemma efter månaderna i Paris. Sverige och än mindre Löderup lockade inte. På hösten 1938 flyttade Hans Billgren till Köpenhamn. Han var 29 år gammal, då han nu började på Axel Smith målarskola. Det hade varit en lång väg dit, men nu fick han återigen tillåtelse att ge sig hän åt färgen, den väg han skulle gå resten av sitt konstnärskap. I grunden fanns barndomens fascinerande upplevelser av skimrande färger. Nu fick han kontakt med dem. Smith hade den danska koloristiska traditionen som rättesnöre. För Kerstin Gottfries berättade han, att ”Axel Smith gick in för den helt riktiga teorin att söka få fram det plastiska helt med hjälp av färgen oberoende av det geometriska perspektivet. Man får hålla på och pröva sig fram, tills det stämmer, att man får rätt färg på rätt plats, att färgerna harmonierar. Stämmer färgerna får man plastiken på köpet.” (”Hans Billgren”, 1976, sid. 12.)
I Danmark träffade han sin blivande hustru konstnären Grete Lützhøft. Under vintern 1939 – 1940 bodde paret i Kvistgaard på Nordsjälland, där de målade ihop en utställning på Alfred Andersens Kunsthandel i Köpenhamn. Det blev en uppskattad debut, och det såg ut som om framtiden låg i Danmark. Den nazityska ockupationen i april kom i vägen, förhållandena blev omöjliga, och familjen med nyfödde sonen Ola flyttade till Löderup. ”Det blev mitt öde. Sitta på landet i en gudsförgäten trakt utan något ´namn´ - nej, det går inte att beskriva - . Vintrarna var obarmhärtigt kalla – inga kommunikationer, is och snö – barn som skulle ha mat och kläder…” (Gottfries, ”Hans Billgren”, 1976.)
Som han antydde i citatet blev det många ekonomiskt svåra år. Dessutom var hälsan inte den bästa. Han började få magproblem, som skulle följa honom ända till början av 1970-talet. Vännen CG Gottfries har berättat för mig, att Hans Billgrens melankoli, tungsinne och långa perioder av arbetsoförmögenhet hade en medicinsk förklaring. Efter två misslyckade vaccinationer mot smittkoppor i sjuårsåldern fick han en extra stark dos, som fick allvarliga komplikationer. Han drabbades av en hjärnsjukdom, och följden blev en sjuklig trötthet, som kom över honom under långa perioder. Denna neurasteni gav honom koncentrationssvårigheter, och periodvis kunde han inte alls arbeta. Helt naturligt blev han då deprimerad. Det finns alltså en medicinskt förklarlig långsamhet i Hans Billgrens verk. Somliga år, särskilt under 1960-talet, är mer fyllda av melankoli än måleri.
Tiden är som sagt en viktig del av Billgrens måleri. Där finns den till stora delar självlärdes entusiasm, envishet och kärlek till konsten. Ett spann över många år. Arbetet med färgformens plasticitet upplevs i målningarna som ett slags stillhet, som står i motsats till ögonblicket. Trots hans beundran för impressionisterna består hans försjunkenhet av ett annat tidsmedvetande. Målningarna är avskalade, han håller sig så nära materialets koloristiska grundegenskaper som möjligt, dvs så gott som aldrig arbetar han med pastosa påläggningar. Han undviker tidsbundna associationer lika väl som politiska eller andra budskap. Det är som om han velat befria målningarna från tillfälligheter. Vid den danska debuten fick han uppskattning för lyriska och musikaliska kvaliteter. Då han började visa sig i Sverige med debut 1942 på Ystads konstmuseum tillsammans med Grete Billgren och Eve Eriksson hade kritiken svårt att placera honom. De kunde tänka på bornholmarna – motivkretsen var lik. Måhända var svårigheten att placera in honom i fack anledningen till att han så ofta sågs som ofärdig eller formlös. Han sökte sin färgforms plasticitet. Bilderna skulle bära. Använde förenkling och rensning. Här var en väg han ville gå, där han undvek färdiga koncept som geometriska beräkningar eller utarbetade färgtonskalor. Arbetet var intuitivt, sökande, tills han träffade rätt just i den målningen. Ett gott tidigt exempel är ”90-åring”. Formen är summarisk storformig, kanske som hos Niels Lergaard, färgerna laserande, skimrande. Det tidiga 1940-talets Hans Billgren var i stora stycken friluftsmålare, även om målningarna alltmer togs in i ateljén för den slutliga formen. Från en stark motivisk förankring gick han via förenkling till en friare färgdiktning. ”Blommor på en stol”, 1943, (se ”Hans Billgren”, 1986, bild 4.) är en skimrande iakttagelse av det blonda ljuset som spelar över de röda och blå blommorna.
Blommor på en stol (1943)
Andra målningar visade landsbygdens byggnader och topografi förvandlat till väderstämningar av största laddade enkelhet. Här var han en anförvant till Oluf Høst och de andra bornholmarna. Men plötsligt kunde ett helt annat färgtemperament slå igenom som till exempel i ”Målaren Manér”, barnboken från 1947, med intensiv kritteknik och dansande färger; eller det nästan rått målade självporträttet från 1947, som var avsett som en födelsedagspresent till en vän (se sid. ). Här lade sig nerverna utanpå huden.
Självporträtt (1947)
En ljusning för Hans Billgren blev möjligheten att göra en resa till Spanien över årsskiftet 1951-1952. Som så ofta vid denna tid var det startandet av en konstring eller ett bolag, som möjliggjorde resan. Finansiärerna fick, då konstnären återkom, välja var sin målning. Särskilt förälskade sig Billgren i Alicante, och han lärde sig tala spanska nästan flytande. Detta var den första av flera spanska resor. Han tog förstås intryck av den spanska konsten på museerna, men ryggade för fattigdomen och förtrycket. Landskapet glödde, och målningarna gick upp i färg. Det är en lycklig period i konstnärens liv. Det röda bränner, han fyller ofta bilderna med figurer och teckenartad vegetation till små berättelser på ett vis som dittills varit ovanligt för honom. Här berättar han i en akvarell om hustrun som går efter mannen på åsnan, ”Patriarkatet”. Jordbruksarbetarna sliter, så som han själv gjorde i sin ungdom. Naturen brinner i starka kontraster. Penseldragen är otåliga. Det är konst i stark lust med totalkontakt till uttrycksmöjligheterna, och han arbetar som om han var rädd att inte hinna ta till vara alla bildidéer som översköljer honom. I Spanien utvecklade han akvarellen. Dess laserande egenskaper låg ju också nära hans sätt att måla.
Det finns en överensstämmelse mellan konstnären och målningarna. Essens och existens är i bästa fall sammanfallande. Bilderna är alltid på olika vis självporträtt. De speglar sin upphovsman. Om än oftast utan berättelser i vanlig mening bär de betydelser. Färgen i olika skepnader är aktör. Det är lätt att avläsa skillnader från målning till målning. De spanska bilderna med sin hetsiga varma rytm mot de disiga målningar ofta i blåton som följde, till exempel. Färgernas förmåga att forma volymer och rörelser, således rytm, tempo, stämning torde ha varit vägledande. Han använder aldrig linjen, eftersom varje form definieras av mötet med en annan form; de gränserna som där uppstår behandlas varsamt, ty de berättar. Rörelsen på en spansk väg böljar genom att två röda färger rytmiskt trycker mot varandra. Starka kontraster i grödan och människornas kläder låter dem stiga ut ur den heta jorden upprätt som i trots eller möda. I skånska interiörer kan gråljuset härska och de människor som är där nästan förenas med skymningen som rinner in genom fönstret. Det är tacksamt att uppleva den musikaliske Hans Billgrens målningar i musikaliska termer. I spanska motiven staccato, forte och dissonanta ackord, i Skåne lento, moderato och ofta piano. Han låter färgerna som i legato knytas samman i en helhet. En innehållsrik, skiftande melodi i ett enda stråkdrag. Inte linjer men rörelser, spänning, möten, och det är som om konstnären själv är med och agerar likt en teaterregissör, som instruerar sina skådespelare. Uppsättningen är redan koncipierad i huvudet, då regin/målningen tar sin början. Tiden vid staffliet är inte mer än en bråkdel av arbetet med bilden. Men han är inte en expressionist, han nyttjar inte gesten, tror knappast på det omedelbara avtrycket av känslan; det är mer komplicerat än så, färg vägs mot färg, kontrast mot samklang, rörelser mot varandra, tills spelet går ut och alla får en roll att spela som har en mening. Då är just det mångtydiga stycket klart.
Hemma i Sverige från Spanien använde han en annan färgskala. Beroende av den stämning ljuset och trakten gav honom. Från mitten av 1950-talet finns djupborrande självporträtt och ett fint iakttaget porträtt av Grete Billgren vilande men med snabba rörelser i kroppen.
Självporträtt (50-tal)
Grete (40-tal)
Kanske gav det spanska måleriet honom inte en ny riktning, kanske skulle målningarna ändå tagit denna väg han långsamt och intuitivt styrt på, men jag kan ändå inte göra mig fri från misstanken att de plötsliga koloristiska utbrott, som dyker upp nu i de mest nertonade interiörer ändå är ett slags déja-vu, en påminnelse om (syn)upplevelser i Spanien. ”Interiör”/”Köket”, sannolikt sent 1950-tal, är en kurande interiör, men där bordets gröna duk slår mässingsklanger ur den röda spisen med en blå ask. Här finns, som jag ser det, redan en halvabstrakt, musikalisk syn på färgerna, som pekar framåt.
Interiör med grönt bord och röd spis (1957)
Samma lyckokänsla erfar jag inför ”Interiör med taffel”, också den sent 1950-tal. De vitkalkade väggarna bildar fond för ett färgspel av haydnskt genial enkelhet. Å ena sidan de varma ockrorna i sängen och taffeln å andra sidan en blå tröja, en röd kanna och en abstrakt målning i grönt och rött. Klockrena klanger, där moll vänds till dur.
Interiör med blå tröja (1950-tal)
Men de närmsta åren skulle präglas av depression och kraftlöshet. Först 1973 genom en lyckad magoperation hävdes tungsinnet, som hämmade det konstnärliga arbetet, och en ny period tog vid. Men trots allt blev 1960-talet spelrum för mer abstrakta idéer. Hans Billgren bearbetade, som sagt, sina idéer upplagda i färg inom sig, innan han tog sig an det reella arbetet i ateljén. Han ägde också ett speciellt minne för bilder, som gjorde att han i detalj kom ihåg alla de bilder han själv målat. Och han var det slags målare som utgick från färgernas klanger vid tillkomstögonblicket. Det är inte förvånande att han också gick in i ett alltmer abstrakt formspråk. Han verkade i en tid då det var legio; ändå är det ännu omöjligare än tidigare att spåra beroenden av förebilder i hans verk. Titlar som ”Meditation över ett landskap”, 1960, ”Landskapstema”, 1960-tal, ”Solitude”, 1966, ”Sonat”, 1967, ”Varierat tema”, 1969, vittnar om förtätningen i hans verk under 1960-talet. Samtidigt som de berättar om den dubbla klangbotten i naturen och musiken.
Experimenten ledde till enstaka försök med ren abstraktion, som närapå går över i konkret konst. Men Hans Billgrens ointresse för komposition byggd på formler gjorde att försöken blev undantag.
Hans Billgren betonar nu uppdelningen av målningarna i tre eller flera fält. Den fanns redan vilande i tidigare interiörer, men nu trädde den fram som rum i rum; skiktningar av upplevelserna som speglingar i rutor. Färgerna är vackert laserande, ofta pendlande mellan dov dramatik och klart ljus.
Några former går i dagen som tidigare dykt upp som ledmotiv genom åren. Det var cirkeln och fyrkanten; i interiörerna representerade de fönster och bordsskiva. Men lika gärna blommor, stolsits och olika slags möbler. Nu får dessa geometriska former huvudrollen i en rad målningar.
Det som blev typiskt för 1970-talet, indelningen i vertikala zoner och frekvent förekomst av en sol- eller månskiva i kontrast till fyrkantiga former som minner om fönsterrutor, fanns redan på 1960-talet. Det är lockande att ge dessa nya aktörer en betydelse. Barbro Billgren läste på detta vis: ”Cirkeln, mandalan, har symbolisk kraft att skydda mot inre upplösning eller mot yttre krafter som hotar det innersta i ens väsen. I den meningen representerar mandalan/cirkeln återfödelse i en andlig sfär, ett centralt inre område, där man inte kan nås av olyckliga omständigheter./…/ I själva verket är den även en längtan tillbaka till den moderliga tryggheten. Vid början av ´cirkelperioden´ var cirkeln en sol, som ´skulle vara där´, senare ett träd, som blev cirkelformat /…/, ett runt bord /…/, eller helt enkelt som en omslutande hud. Cirkeln ersätts ibland av en kvadratisk form (fönstret). Kvadraten är den mera jordbundna, fysiska fulländningen, men också den mystiska föreningen av de fyra elementen och därmed en symbol för insikt och perspektiv.” (”Hans Billgren”, 1986, sid. 22.)
Hans Billgren själv såg mer praktiskt/konstnärligt på sina runda cirklar i ett svar till Kerstin Gottfries: ”Det är inget konstigt med mina solar -. Man är liksom alltid medveten om att den finns som en förutsättning för allt liv – och som form är den så gott som omistlig i en komposition -. En rund form stabiliserar och ger mening.” (”Hans Billgren”, 1977, sid. 21.)
I olika varianter över landskapet beredde Hans Billgren väg för de teman som med övertygande kraft såg dagens ljus efter den lyckade operation 1973, som återgav honom krafterna. Det var den koloristiskt renodlade energin i verk som ”Landskapstema” och ”Solitude”, där naturen omvandlats till drömlika sättstycken, som satte in med full styrka 1973. Här finns verkligen något drömskt, en försjunkenhet i visionen. ”Röda hästar”, 1973, skildrar en dröm, där han själv till vänster hindras att nå kvinnan till höger; däremellan titelns röda hästar. Gestalterna är observerade som i dimma, bara färgerna lyser starkt. Stillhet och rörelse samsas. Pulsen slår hårt genom att de gul-grön koloristiska temata han satt i vänster- och högerfälten leds över i varandra/säras åt av den intensiva röda rörelsen mitt i. Det visionära, där figur, berättelse, föreställning vaskas upp som ur koloristiska djup, likt ett slags minnen, som behållit sin karaktär av känslor ännu ej förvandlade till anekdoter; en sådan känsla behöll han även, då han ytligt sett återgick till ett mer skildrande måleri. ”Ateljébild”, 1974, är en vacker motljusbild hållen i blått. Men han har förvandlat det strilande kvällsljuset till ett imaginationernas rum, ty nästan omärkligt har han markerat den gräns som går mellan vårt rum/vardagens rum/det krasst materiella och den blå vision, där konstnären träder in. I målningen är de mörka takbjälkarna och golvets mönster markerade med en ganska realistisk ton – här utgör de gränslinje. Mellan oss och konstnären. Mellan konstnären och trivialiteterna i vardagen. Eller varför inte en bild av Hans Billgren själv, som just trätt in i ett lyckligt skede i sitt liv, med målarkraften och lusten i centrum, den malande magsmärtan och tungsinnet bakom sig… ”Ateljébild” är en långt mer abstrakt målning än den först kan synas vara.
Atelje (1970-tal)
Här är också ett genomgående tema, växlingen mellan inne och ute. I ”Ateljébild” i dubbel mening, eftersom inre och yttre rum glider över i varandra, vilket ju är än starkare i ”Röda hästar”. Detta slags glidningar i bilderna gjordes även av andra samtida konstnärer. Vi har Tor Hörlin och John Wipp. Och naturligtvis Ola Billgren. Inklipp, speglingar, blick genom rum ut i nästa – med ekon i konsthistorien ända till Vermeer – är gängse vägar att skapa denna poetiska flertydighet. Hans Billgrens indelningar av målningarnas ytor i fyrkanter som av fönstrens spröjsar ger en känsla både av blick ut i ett annat rum och spegling. En känsla av afton dröjer, landskapet utanför brer ut sig, men blandas med reflexer från det rum där konstnären befinner sig. Men han har gått mycket längre än den vanliga spegelbilden, här är det stämningars ackord som fogas samman av spröjsarnas taktstreck. Rörelsen i penselskriften ger rytmer, oro, stillhet, förtätning bärs av de starka koloristiska tonerna. Den stora röda rektangeln i ”Röd afton”, 1978, står som ett tankens segel mot de oroliga gröna tonerna i angränsande rektanglar. Inne och ute för Hans Billgren handlar om att skapa en poetisk slutenhet, bilderna görs gåtfulla, träder över det som är möjligt att realistiskt återge. En bra lyrisk formulering sluter sig kring sin egen hemlighet, och det är enda vägen att öppna sig för nya upplevelser. Inne och ute handlar om att rent bokstavligt uppleva flera rum på en gång, ett begränsat och ett oändligt i växelspel – där finns himlens spel och färgernas glitter i den utspillda oljepölen. Hans Billgren fyller sitt tema med de klassiska elementen i naturen. Jord, hav, himmel, vindar rör sig genom hans färgskikt; deras karaktär av stillhet, upprördhet, vågor, virvlar sätter spår i färgen och penselns skrift. Det är en naturlyrik där naturen svämmar in i stugan likt kvällsljuset som rinner in med sitt gråa silverskimmer genom rutorna. Bilderna blir som ett slags hypnagoga tillstånd mellan två punkter – utan tidsaxel.
Hans Billgrens sista målning gjordes efter ett gammalt fotografi av föräldrarna, ”Bröllopet”, 1984. Nu fyllde han sitt lyriska gränsland med tiden, det förflutna. Samtidigt skapade han ett spel mellan ljust och mörkt. Nästan i mitten står moderns förklarade gestalt med sin ljusa slöja. Ett gult skimmer flyter in från höger. Till vänster står fadern, delvis utanför bildens ram, bakom honom mörkare toner. I bildens centrum en blombukett, återigen cirkeltemat, det fulländade. Förenande. Avslutande.
Bröllopet (1984)
