Av: Carl-Gerhard Gottfries
Hans Billgren var den konstnär som väckte mitt intresse för konst. En tavla han hade målat som föreställde en blomvas på en trädgårdsstol, röda vallmon och solstrålar från ett fönster bildade en färgkomposition, som jag aldrig kunde se mig mätt på.
Blommor på en stol (1943)
Det var redan på 1940-talet, som min fader köpte tavlan vid en utställning som den konstintresserade hotellägaren i Borrby ordnat. Hans Billgren blev en ofta sedd gäst i mitt föräldrahem och väggarna där pryddes av ett flertal av hans tavlor. Vi blev goda vänner, en vänskap som kvarstod. Vid något tillfälle, då tillvaron var ovanligt komplicerad för Hans Billgren, bodde han i mitt hem, vilket gjorde att jag kom honom verkligt nära. Mot denna bakgrund skall jag beskriva människan Hans Billgren.
Författaren tillsammans med Hans Billgren
Hans Billgren växte upp i Löderup där fadern var smed och senare kyrkovaktmästare. Modern var känd i trakten som matlagerska. Hon hjälpte till i hemmen vid festliga och högtidliga tillfällen. Hans Billgren talade med uppskattning om sina föräldrar och jag tror att de fyra barnen i familjen hade en harmonisk uppväxt även om denna präglades av sparsamma omständigheter.
Innan han fann sin roll som målare och konstnär fick han under några år slita ont som lantarbetare. Långt senare i livet kunde han i ej alltför sköna ordalag kommentera denna tid. Den behållning den gav honom var att han lärde sig vad kroppsligt arbete innebar.
Det var ingen lätt situation för Hans Billgren att vid sidan om arbetet på fälten försöka realisera sitt intresse för tavelmåleri. Jag tror att hade gott stöd av sin vän konstnären Eve Eriksson, som befann sig i samma situation. De båda vännerna bröt upp från hembygden, gjorde resor i Sverige och utlandet, besökte museer och konstsalonger. Ofta fick de emellertid ägna sig åt vanligt väggmåleri för att förtjäna uppehållet och för att få reskassa. Hans Billgren uppskattade resor tillsammans med vännen Eve Eriksson mycket och berättade gärna om de äventyr de upplevt tillsammans.
Ekonomiskt var förutsättningarna mycket svåra för en blivande konstnär vi den här tiden. Hans Billgren valde dock konstnärsbanan och höll fast vid sitt yrke som tavelmålare. Aldrig kompromissade han genom att måla snarfager och lättsåld konst. Han var en äkta konstnär livet igenom.
Något som är viktigt att känna till för att förstå Hans Billgren och hans konstnärskap, är följderna av en vaccination i sjuårsåldern. För första gången vaccinerades han då mot smittkoppor. De två första försöken hade ej ”tagit” och för att få börja skolan måste man på den tiden ha erhållit en verkningsfull vaccinering. Enligt honom själv fick han en mycket kraftig dos vaccin som ledde, sannolikt till immunitet mot smittkoppor, men också till en allvarlig komplikation i form av en encefalit (hjärnsjukdom). Hans Billgren fick sviter efter denna encefalit i form av neurasteniska symptom. Detta innebär att han fick reducerad såväl kroppslig som själslig energitillgång. Han kände sig ofta trött och hade koncentrationssvårigheter. Till dessa besvär kom senare magsymptom som plågade honom mycket. Vissa perioder var han helt arbetsoförmögen och blev då också deprimerad.
År 1973 genomgick han en magsårsoperation som befriade honom från magbesvär, vilket gjorde att han bättre kunde koncentrera sig på sitt måleri. Många gånger har jag undrat över hur sjukdomen påverkade Hans Billgrens konstnärskap. Jag är helt övertygad om att sjukdomen reducerade hans produktivitet. Kanske är också det dis och den återhållsamhet som finns i några av hans tavlor en återspegling av den psykiska hämning han ibland led av.
Hans Billgren var född på Österlen och blev hembygden trogen i hela sitt liv. Han gjorde resor till Spanien, vilka finansierades genom ”bolag”. Speciellt blev han förtjust i Alicante, en stad på Spaniens östkust. Här bodde han vid flera tillfällen i flera månader. Han trivdes med Spaniens sol och värme och uppskattade det spanska folket. Han talade spanska närmast flytande. I Spanien hade han perioder då han arbetade intensivt och de tavlor han målade där var annorlunda. Färgen var klarare, tonen djärvare – olika de verk som vuxit fram i ateljén på Österlen.
Hans Billgren tyckte om att resa men ekonomin och hälsan lade ofta hinder i vägen. Hans fasta punkt i livet var alltid huset vid Löderups Strandbad. Det var ett stort nöje att besöka honom där. Han tyckte om att sitta i den lummiga trädgården bak huset och diskutera. Hans intresse för medicin och forskning vara mycket stort.
Hans Billgren hade inget stort umgänge och hans första äktenskap var inte särskilt lyckligt. Hans arbetsro stördes. Att det i äktenskapet fanns tre barn som behövde mat och kläder gjorde att han ibland, med tanke på de svåra ekonomiska förhållandena, kände sig desperat. Det gällde att byta tavlor mot livers nödvändigheter, sannolikt en svår konst i den Österlenska bondebygden.
Hans Billgren var en intellektuellt mycket rörlig person, en verklig autodidakt. Hans intresse för konst var mycket stort, speciellt för klassikerna. Ibland fick man en känsla av att han innerst inne visste att han själv hade en stor gåva som konstnär. Vid bedömning av sina egna och andras verk var han mycket kräsen. Han krävde en absolut ”tonsäkerhet” och fick han se en tavla som brast i inre överensstämmelse förvreds hans ansikte i en grimas. Inte för att han kände sig överlägsen, han var ej den typ av människa, utan på grund av sitt krav på färgmusikalisk harmoni.
I sin egenskap av företrädare för en tämligen okonventionell kolorism med reminiscenser av Munch och Bonnard föll hans verk till stor del utanför ramen för konstförståelse i den skånske provinsen. Han bedömdes ofta som obegriplig. Han lyckades till exempel först 1951 att få tavlorna antagna till Skånes konstförenings höstsalong och på sin hemkommuns – Ystad – museum var han fram till 1965 representerad med endast ett verk.
Egentligen bekom de ringa kritikerframgången Hans Billgren föga. Han målade inte för att bli berömd, han var en konstnär med ett behov av att skapa färgkompositioner. Han kände vånda inför att ställa ut sin konst, tyckte att han på ett obehagligt sätt grillades av konstkritiker, som ej hade förmåga att fatta hans skapelser. Han hade svårt att skilja sig från sina målningar och hans ständiga önskan var att hans konstverk skulle hamna hon personer, som tyckte om dem.
Från Hans Billgrens utställningar, bland vilka kan nämnas den i Stockholm 1947, uställningarna på SDS-hallen i Malmö 1948 och 1953 och den på Krognoshuset i Lund 1958 vittnar många kritikeruttalanden om att han ägde en stor talang och besatt en äkta nordisk färgromantisk sensibilitet, besläktad med den hos Isaksson, Höst och Kylberg.
Någon riktig kritikerframgång rönte hans måleri aldrig, kanske beroende på att han så sällan deltog i utställningar, men kanske också på grund av det svåröversättbara i hans subtila färgkonst. Ofta stannade kritikernas beskrivning vid att vara ett schablonmässigt omnämnande, som inte gjorde honom rättvisa.
Hans Billgren var en mycket skicklig tecknare, kunde med enkla blyertsstreck fånga stämningar och personlighetsdrag.
Han målade gärna porträtt, om han kände modellen, varvid han gav prov på en långtifrån alltid smickrande skärpa i karaktäristiken. Men hans porträtt var i första hand färgskapelser. Ett självporträtt, målat på 50-talet, visar ett lila ansikte med en korona av ljust hår. Inget vackert porträtt men en underbar koloristisk skapelse.
Det var Hans Billgrens färgbehandling som mest fångade mitt intresse. Det Österlenska landskapet blev i hans målningar till färgsymfonier. Hans bildspråk var inte alltid lättillgängligt, men gav man sig tid växte färgklangerna efterhand fram till en stark och gripande enhet, och hade man väl fångat essensen, stannade den kvar inom en länge.
Hans Billgren sade själv vid ett tillfälle att han trodde att han hade alla tavlor han målat inom sig. Han hade ett speciellt bildminne, varför det är sannolikt att han verkligen kunde framkalla hela sin produktion i detalj i minnet. Han hade också ett mer än vanligt utvecklat sinne för färg. Vid promenader i naturen kunde han stanna upp och fråga om man såg den blå färgskiftningen som låg över rågåkern. När han beskrivit och förklarat tyckte man sig se och förstå vad han menade. I sina tavlor från Spanien målade han jorden röd, ibland så starkt röd att man ställde sig frågande. Vid besök i Spanien har jag dock uppmärksammat den spanska jorden så intensivt röd som den framställs på Hans Billgren målningar. Vissa av naturens färgkompositioner kunde etsa sig in i Hans Billgrens medvetande och inte lämna honom i ro förrän han ”målat ut” dem på duken. Han liknade denna process vid en födelseprocess. Jag vet att han ibland hade svårt att skilja sig från sina skapelser.
Att Hans Billgren har liknats vid Kylberg har jag förståelse för, jag tycker dock att han är mera svårtillgänglig genom sin på en gång mera behärskade och mera upplösta färgklang.
Hans Billgren var en romantiker, stundtals var hans brev lika måleriska som hans tavlor. I ett PS skrev han en gång: ”I dag fredag har Vår Herre i höjden öppnat bländaren till fullt ljus – släppt på lite varmvatten och hängt upp skira blå gardinerna med lärkor på –” Det var hans beskrivning av en försommardag.
De sista femton åren av Hans Billgrens liv blev lugna och stundtals direkt lyckliga. Hans andra hustru Barbro, blev för honom ett stort stöd och det var hon som gav honom förutsättningar och inspiration att måla.
Sensommaren 1985 dog Hans Billgren, 76 år gammal, tämligen hastigt i en hjärtsjukdom.
Varför nådde Hans Billgrens konst aldrig fram? Naturligtvis kan jag som hans nära vän överskatta honom. Han är kanske ej den färgens mästare som jag tror honom vara. Det kan emellertid också bero på att hans produktion var begränsad. Då den dessutom var mycket avancerad räckte ej de sparsamma utställningarna till för att konstkännare och konstkritiker skulle hinna få grepp om hans målare.
