Av: Kerstin Gottfries
…en ensam flöjt av rör…Oförstådd och ensam kände han sig i en värld där hans egenart inte hade någon plats. Här kom musiken att bli vägvisare till hans inre, den var en livsbetingelse. Musiken lugnade hans ofta dystra och oroliga sinne, genom musiken kom inspirationen. I ateljén stod den gamla taffeln, vilken han med stor finess hade renoverat. Ett perfekt gehör tillät honom också att själv stämma instrumentet. Så gott som varje dag spelade han och då gärna ur koralboken. Trots sin utåt proklamerade antireligiösa inställning, var och förblir koralboken den viktigaste inspirationskällan” ”Det är så vackra harmonier”, var en återkommande kommentar. På repertoaren stod även några lyriska Taubevisor eller spelade han Chopin, Schubert eller Schumann. I yngre år samlades vännerna gärna kring hans gitarr. En sammandragning i händernas senor, ärftlig på faderns sida, hade före operation hindrat honom från att utöva musiken. Så kunde han också falla i hänförelse inför briljans, artisteri och skicklighet i utövandet. Han beundrade dem, som var konstnärligt enkla, rena och klara i sitt spel. Den anspråkslösa enkelheten var hans särmärke. Slapphet och formlöshet var en styggelse och han var ytterst kritisk mot sådant, vare sig det gällde bordkantens rundning, musikernas spel eller färgens stringens. Hans var en stor beundrare av Mozart, som han kände sig befryndad med. Andra satsen i 20:e pianokonserten kan stå som ett signum för vad han tyckte om och njöt av: det enkla lyriska temat följs av ett stormigt mellanspel som mot slutet återvinner den rena, klara melodin.
Psykologiskt är musiken den konstart, som står närmast känslan. Den behöver inte tolkas över ett annat medium, tex språket. Färg har samma funktion, även om den historiskt sett mer är ett medel att orientera efter. Synintryck har längre väg att nå medvetandet i hjärnan. För den som ibland har svårt att komma till rätta med sina känslor, kan musiken vara den konstform, som erbjuder lindring av ångesten, likaså tröst. Lösryckta toner måste ordnas, struktureras i det vi kallar rytm, tackstreck, skalor, sonater mm för at bli njutbara. Förutom den rent estetiska och roande aspekten tror jag, att musiken för Hans var ett sätt att skapa ordning inför den uppgift, han hade framför sig. Att ur kaos låta ordning träda fram. Musik är också förbundet med en tidsaspekt, som andra konstarter saknar. För Hans, som filosoferade över att han levde i en annan tidsdimension parallellt med världen, kan musiken ha betytt en väg till verkligheten.
Med bitterhet återkom Hans ofta till sin stora besvikelse att fadern inte lärde honom noter, harmonier eller att spela. Fadern, till yrket smed, var mycket musikalisk och trakterade fiol men förmedlade inget av sin kunskap och förmåga till sina barn.
Självporträtt (1970-tal)
Fadern. När fadern kom på tal i frågor om vem han var, värjde sig Hans alltid. Någon riktig klarhet i vilket förhållande Hans stod till sin far, fick jag aldrig. Det fanns ett starkt idealiserande drag, när det gällde föräldrarna. Han höll dem mycket alltid mycket högt, ”de var så fina människor”. Det var vid ytterst få tillfällen bitterhet och kritik kunde komma till uttryck. Han talade inte mycket om dem och när han gjorde det, var det nästan alltid om modern, som han stod i ett särskilt nära förhållande till.
För en man är det psykologiskt sett fadern, eg. fadersarketypen, han så småningom ska identifiera sig med. I Hans identifikation med fadersbilden fanns det, så vitt jag har förstått, stora brister. Den avvärjande hållningen gentemot minnena av fadern avslöjade ouppklarade känslor. I relationen till fadern fanns uppenbarligen mycket, som både attraherade och skrämde honom. Han beundrades för sin konstskicklighet (smidet) och musikalitet men även för sin snällhet. Den kritiska rösten var låg och de sidor hos fadern, som inte kunde accepteras av sonen, förnekades eller var bortträngda.
Fadern var som nämnts smed. Det kan finnas skäl här att nämna den roll smeden haft i primitiva samhällen liksom, i mytologin. Smeden, som behärskare av elden, en symbol för känslor och liv samt naturmaterialen, blev den som anförtroddes shamanens och medicinmannens uppgifter. Han var den som företrädde och kunde betvinga guden och de gudomliga, andliga krafterna. Vi kan lätt föreställa oss, att faderns smide och hanterandet av järnet vid elden haft en stark inverkan både positivt och negativt på den lilla pojken. Positivt i så motto att fadern blev en idealgestalt, negativt på så sätt att han var skrämmande. Genom Hans egna uttalanden och vissa innehållsmässiga drag i måleriet, kan man enligt min mening spåra anklagelser mot fadern, anklagelser, som aldrig öppet kunde visas och samtidigt beledsagades av en stor längtan efter honom. Fadern dog tidigt, Hans var 19 år. Det är även här lätt att föreställa sig, vad det kan ha betytt för en ung man, som ännu inte gjort upp med sin far. Skuldkänslor hämmar möjligheterna till uppgörelse med föräldrarna. I stället söker sig aggressioner och längtan efter respektive förälder andra uttryck. Hans försvar var bl a idealisering av föräldrarna, förnekande och isolering (obs. vertikalstrecken i måleriet). Den maskulina sfären, det som det ”faderliga” representerar, intellektet och andligheten, logosprincipen, har naturligtvis många symboler. I Hans måleri är det oftast den blå färgen och himlen.
Jag tror således, att den bild av fadern han gjorde sig, var skrämmande ur många aspekter. Det som skrämde och skapade ångest, aktiverade de försvar, som kom att prägla hans personlighet. Dessa försvar, som jag tror hör ihop med fadern, berör framförallt den andliga sfären samt ett förhållande till arbete, som var mycket komplicerat. Relationen till modern kom att bli av en särskild kvalitet, som jag återkommer till. Dessa konflikter löste han aldrig. På dödsbädden kunde han dock till slut erkänna något av en högre makt som det gudomliga inom sig. Han lämnade då det som präglat största delen av hans liv, nämligen intresset för kroppen, att hålla sig frisk och att överleva. Att se på människan med en biologisk syn blev för den åldrande Hans ”en farlig och fel väg”. Han insåg med skärpa och klarsyn – och under stor upprördhet – att den nuvarande medicinska synen var främmande och farlig för människans överlevnad.
Landskap III (1960-tal)
Religionen. Faders-, men även moderskonflikten, tror jag lade grunden för hans inställning till religionen. Med stort eftertryck tog han ställning mot religionen ”så mycket ont som den gjort”. Men det var på det medvetna planet och jag uppfattar det mer som ett känslomässigt ställningstagande med intellektuella förtecken. Att han i grunden var religiös avslöjar intresset för psalmen som musik och dikt (”Här en källa rinner, säll den henne finner!”) – samt hans kunniga intresse för traktens kyrkor! En särställning intog naturligt nog födelsekyrkan i Löderup. Han både beundrade och älskade den kyrkan. På det psykologiska planet symboliserar den andliga sektorn fadern. Kyrkorummet som sådant har moderskvaliteter. Modern, som hade ett avgörande inflytande på hans personlighet, kom att associeras med kyrkan på ett positivt sätt, medan det ”faderliga” i kyrkan, predikningarna och gudtjänstrutinerna, de långa timmarna i kyrkbänken kom att stå för negativa intryck förknippade med fadersgestalter. Lägg därtill den auktoritära skolan, där barnen var tvungna att lära sig oändligt med psalmer utantill och där undervisningen till stor del upptogs av kristendom -”Tänk om man hade fått lära sig språk istället!”
Till den konkret religiösa erfarenheten, som togs upp så negativt, kom dock ett positivt inslag, som blev av största betydelse för Hans måleri. Det var altartavlan i Löderups kyrka. Under de plågsamma kyrktimmarna fann han sin tröst i denna mycket uttrycksfulla bild. Tavlan föreställer när Jesus efter sin död visar sig för lärjungarna i Emmaus. Lärjungarna är bestörta. Över scenen lyser det himmelska ljuset genom en öppning i muren. Detta ljus, kanske även öppningen, fönstret, är en bild av det vi kallar Gud. Det ljuset och längtan till ljuset lämnade honom aldrig.
Modern, liksom fadern, var anställd av kyrkoförvaltningen för att hålla kyrkogården i ordning. Kyrksam som hon var, blev det ytterligare en plikt genom hennes anställning att gå till högmässan varje söndag. Det var ju också god sed på den tiden. Det blev för den lille pågen långa, plågsamma timmar, då tråkigheten hotade, kläderna skavde och kängorna var våta. Han kom att avsky det som hörde till religionens utövande, eftersom det förlorade innehåll för honom. Den tidens auktoritära inställning hos religionens utövare förknippades med tvång, tvång att tro allt kyrkan påbjöd och tvång att följa ritualer. Han måste ha associerat prästens makt med påbudet för familjen att gå i kyrkan, dvs låta honom utstå alla denna tråkighet. Dessutom tog ju kyrkan ifrån honom mycket av samvaron med modern, förutom genom gudstjänsterna även genom hennes arbete på kyrkogården. Man kan också påminna sig, att en präst i katolska länder kallas ”fader” och att ordet fader nämns många gånger under en gudstjänst. Kyrkorummets strävan uppåt himlen kan också associeras till ”fadern i himlen” förutom dess mer ”moderliga” associationer. Sätter vi dessa upplevelser i samband med det vi vet om hans far, vilket är mycket litet och vilket jag försökt skissera ovan, tror jag, att vi bättre kan förstå det som kom att definiera hans psykologi, nämligen bundenheten till modern. Här lyser en stor sorg igenom, en sorg att aldrig ha fått lära känna fadern och få en realistisk möjlighet att identifiera sig med honom. En källa till tröst och inspiration har däremot modern varit. Han såg på henne med stor kärlek, humor och ömhet, såg hennes barnsliga sidor och förlät henne allt som sårat honom. Det måsta ha varit bittert för honom, att mamman lyssnade mer på prästen än hans egna bekymmer och att hon så ofta hjälpte till i prästgården.
Alla har av naturliga skäl sin första relation till modern. Utformningen av den relationen under barndomstiden samt försök att korrigera besvikelser och misstag, som då gjordes, kommer, menar man, att prägla en människas återstående liv. Vi vet alltså inte mycket om fadern, mer vet vi om modern. Att minnet av fadern mer eller mindre förträngts, kan också ha samband med att ett barn önskar, ja, fordrar av en far, att han ska kunna ställa till rätta, vara den som är myndig och skyddar sina barn, sin familj. Jag tror, att Hans barndom var svår i mer än ett avseende. Troligen fick han inte tillräckligt med stöd och uppmuntran av fadern. Rörande modersrelationen måste det tidigt, att döma av symptomen, ha funnits en brist i något avseende samtidigt som jag tror att det fanns en stor närhet mellan dem. En livslång konflikt utvecklades, där omedvetna önskningar om modersnärhet stod mot omedvetna faderskrav här symboliserade av bl a borgerlighet, arbete, kyrka. Att vara omhuldad, om det så endast är i den omedvetna fantasin, är skönt, men katastrofalt för den egna utvecklingen, om man inte kommer över denna dragning till mindre hälsosamma drifter. Härtill kommer syskonkonflikter, eventuellt relaterade till föräldrarna.
Konflikter binder en mängd energi i form av positiva och negativa känslor, tex kärlek och aggressivitet, som ej tillfredställande balanserade mot varandra. Modern räckte uppenbarligen inte till för att ”knuffa honom ut i livet” och den som skulle ha hjälpt honom ut ur bindningen till modern, nämligen fadern, svek honom. Här tror jag roten finns till den djupa depression, som kom att bli ett livslångt lidande för honom. Depressionen åtföljdes av kroppsliga symptom, bl a ett svårt magsår. Att magen symboliskt också har med mamman att göra är välkänt: mat, mater – moder, material, materialism – det kroppsligt nära. Konflikten rör här, att man inte vågar säga ifrån till mamman ty då riskerar man att förlora hennes välvilja och trygghet, en kärlek och trygghet, som man i sin utsatthet är i största behov av. Skuldkänslan väcks också, ty mamman i Hans fall kunde inte hjälpa sin belägenhet pga fattigdomen. Det hade då blivit orättvisa anklagelser. Det kan även ha varit svårt för honom att söka hennes sällskap och närhet av rädsla att väcka ovilja hos andra. ”Varför får jag inte vara hos dig?” blir den tysta frågan. Därav såret, konflikten fräter. Hans hade en del hypokondriska idéer: ”Jag känner mig så dålig!” Hypokondrin härstammar från missanpassningar i tidig ålder och här påspädda med den livshotade sjukdomen efter en smittkoppsvaccination vid 6-7 års ålder. Mycket tyder på, att Hans kan ha varit försummad under det första levnadsåret. Modern var en välkänd matlagerska och var flitigt anlitad vid gillena. Dessutom hade hon sin tjänst vid kyrkan och deltog i andra arbeten. Att det inte blev mycket tid över för de fyra barnen är uppenbart och det var storasyster Elin, som fick överta mycket av moderns arbete med barnen.
Interiör I (1960-tal)
Sorg och depression är två känslor nära förbundna med varann. Djup sorg maskeras ofta av depression. Att depression betyder sänka, djup, är värt ett beaktande här. Symboliskt hör djup, mörker, hålor i jorden, gravar, död mm till modern, här en längtan efter modern, och moderns vishet. Vi vet, att Hans var starkt dragen till solnedgångar (ett förnyelsetema), kvällar och nätter och andra nedåtriktade fenomen. Favoritfärgen var lila, sorgens men även kunskapens och hängivenhetens färg, i hans klädedräkt den välkända polotröjans färg. Den ljuslila syrenen var en favoritblomma. Komplementet var det gröna, hoppet, kraften, vitaliteten, livet självt. Så kom död och liv att vara en av de förhärskande motsatserna i hans personlighet. Mörker och kyla var ett ständigt hot mot hälsan, värme och ljus det enda livsviktiga. Följdriktigt kompletteras i självporträttet den lila och mörkblå färgen med den gula triangeln, vilken vi här får tolka som det andligt upplyftande och solens livgivande kraft.
Arbete. Som barn deltog Hans även i betgallringen och andra jordbruksarbeten. Han led oerhört av detta. Han talade ofta om sig själv som barnarbetare och att barnarbete borde ha varit förbjudet. Det är möjligt att dessa erfarenheter av ett för tungt och tråkigt arbete tillsammans med en konstitutionellt klen kropp, formade hans inställning till det ekonomiskt betingade arbetet. Effektivitetsraseri och profithunger var honom helt främmande. Att slå sig fram och bli rik var inte hans mål. Då hann man ju inte med att njuta av livet, ligga på backarna och drömma sig bort bland molnen!. ”Jag var ingen stridbar natur och rädd för verkligheten!”
Jord och himmel (1973)
Konstnärskap. Som jag antytt, fanns en stor längtan efter de maskulina, ”faderliga” kvaliteterna jämsides med den starka dragningen till moderssymbolerna. Depressionerna utlöstes som svar på händelser, han såg som angrepp och kritik på sina arbetsinsatser, att inte duga, att inte räcka till, att inte vara den främsta för de näras intresse, att vara förbigången och ratad. Det klagades ofta på att Hans inte ställde ut sina målningar. En stor känslighet och rädsla att få dålig kritik och därmed bli ”dödad”, att bli oförstådd, hindrade dessa offentliga framträdanden. Att skydda sin integritet blev därför viktigt. Han kände alltid sitt värde ifrågasatt.
På olika sätt kan vi sluta oss till, att Hans led av en tidig brist på tillfredsställelse av moderliga omsorger. Naturlängtan, paradisdrömmar, brukar räknas som en symbol för längtan tillbaka till det moderliga. Hans romantiska och filosofiska läggning gav denna naturlängtan en översinnlig dimension och kom att genomsyra hela hans produktion. Hans kände sig befryndad med naturen, ville vara nära den och lära sig fakta om den och livet. Läste hellre böcker, som talade om ”hur det är” än påhittade romaren. Varje dag tillbringade han flera timmar i sin älskade trädgård, som var naturlig utan konstlade uppställningar av blommar och buskar eller trädgårdsgångar.
Intresset för naturkunskap och medicin kompletterade den intuitiva läggningen där tanke och känsla formade den visdom och erfarenhet, som han förmedlat i sina målningar (arketypiska: Den stora Moderns visdom). En betraktare finner här ständigt nya egenskaper, nya dimensioner, nya projektionsskärmar. Målningarna tar aldrig slut. De fortsätter med sin påverkan. Man kan också säga, att något har aktiverats inom en själv, vilket i sin tur projicieras på duken för att åter aktivera det omedvetna. På så sätt har en dialog mellan konstverk och konstbetraktare utvecklats. Denna aktivering och påverkan har för mig blivit mycket tydlig efter Hans död. De som varit i tillfälle att ofta betrakta hans tavlor, erkänner sig delaktiga i dem och blir besvikna, när de av någon anledning försvinner.
Arketyp och form. Kriteriet på all god konst måste vara just detta: vid konstverkets födelse är en arketyp närvarande. Det personliga idéinnehållet får en universell prägel. Arketypen anger formen, så som kristallens struktur finns given i lösningen innan den kristalliserar i sin förutbestämde form. En sådan struktur finns på samma sätt given i psyket och fylls sedan ut av det personliga, medvetna och omedvetna innehållet, individens erfarenheter. Tänk bara på en sådan målning som Mona Lisa, sem en hel värld vallfärdar till! Leonardo har här fångat arketypen anima på en sådan nivå, att sekel efter sekel beundrar henne. Arketypen är konstverkets kraftfält. På samma sätt finner jag, att inte många lämnas oberörda av Hans konst, vare sig man tycker om den eller inte. Jag har tex haft förmånen att ha Hans målningar hemma och i arbetet. Den omedelbara verkan i arbetet är inte alltid uppenbar. Men plötsligt har tavlan ”slagit an” och medverkar därefter som en läkande faktor i den terapeutiska processen. Detsamma kan sägas gälla för helt privata betraktare liksom de betydde läkning för Hans själv. Tavlorna lever och de lever genom betraktarens omedvetna psyke. Har processen en gång startat, fortsätter den. Därmed inte sagt att målningarna obetingat ska följa en genom livet. Deras viktigaste funktion är kanske just detta: att sätta igång en process hos betraktaren och att förmedla en känsla, som kan delas av andra. Jag vill dock poängtera, att det inte enbart är det universella innehållet, som konstituerar den goda konsten. Till innehållet måste en högt uppdriven känsla av form och kvalitet samt hantverksskicklighet läggas. Utan den formella aspekten föds inga eviga konstverk. Här berör således verket och personen varann på ett nära sätt. Så som ingen förblev oberörd av mötet med den levande personen Hans, kommer få att förbli oberörda av hans målningar.
Personen Hans Billgren, HB. HB var en stor och genuin personlighet, som inte lämnade någon oberörd. Hans lugna och vänliga väsen utstrålade en värme och snällhet, som fick människor att känna sig hedrade och omtyckta. När han vände sig till någon personligen, var det spontant och röjde en äkthet, som var djupt förankrad. Utan beräkning och helt fri från falskhet var han ytterst generös och omtänksam. Hans stora intuition upplevdes alltid som djup och äkta. Man visste med en gång, att han sagt något väsentligt om en själv. Denna egenskap hörde ihop med ett moraliskt ställningstagande, som var kompromisslöst. Han dagtingade aldrig med vad han ansåg vara rätt och gick i försvar för den svagare. Detta innebar naturligtvis inte, att han alltid hade rätt. I de fall han inte drevs bort från det generösa och spontant varma genom ett personligt komplex, kunde dock hans omdöme både i positiv och negativt riktning många gånger efteråt bekräftas. Denna kompromisslöshet och äkthet präglade också hans konst. Hans gjorde aldrig eftergifter för en tidsanda eller att ”man skulle måla så här nu” eller ”det går att sälja” och liknande argument. ”Din konst är svår att förstå!” var därför också ett omdöme han råkade ut för och han blev många gånger missförstådd. Mitt intryck är, att Hans målningar tar tid på sig och inväntar sin förståelse. HB var en man, som inte gjorde stort väsen av sig. Hans finhet tillät inga häftiga åtbörder eller andra fysiska uttryck. Ej heller var han högröstad. En enkel gest, ett ”hm” eller ett ”ha!” var tillräckligt uttrycksfullt, för att man skulle förstå, vad han ville ha sagt. En liten dragning i mungipan och man förstod, att han storskrattade! Hans särpräglade humor tillhandahöll spetsfundigheter med satirisk udd i en lekfull vilja att chockera vilket kom att bli högt uppskattat av vännerna.
Hans åsikter var ibland väl tvärsäkra, kategoriska och oföränderliga, något som många såg på med humor, men som i andra fall blev ett hinder för honom att gå vidare och utvecklas. Humorn blev ett vapen, när motgångarna kom. Sagan om Målaren Manér uppstod under sådana omständigheter. Han förtvivlade om hur människan behandlar sin värld.
I Hans personlighet fanns dessa drag av yttersta motsatser. Lika kritisk, oppositionell och ofta kränkande, lika översvallande, hjärtlig, vänlig och hjälpsam var han. När han inträdde i ett sällskap, tycktes djupa skikt hos de församlade bli aktiverade. HB hade denna unika, karismatiska förmåga. På gott och ont. I de fall hans känslor var vänligt stämda, kunde han göra underverk, kände han motvilja, kunde han bli sårande.
Dessa svängningar mellan motsatta känslor och strävande kom att prägla hans karaktär. Konflikten kom att röra sig inom områden för aktivitet-passivitet, extrovertism-introvertism, gemenskap-ensamhet för att nämna några.
Det fanns skäl till att uppfatta hans återkommande depressioner och kroniska sjukdom som oåterkalleliga och statiska. Det visade sig emellertid, att det depressiva och det magonda med tiden dämpades för att vid hans död praktiskt taget ha försvunnit. De depressiva känslorna innehöll drag av aggressivitet, som uttrycktes i avståndstagande, tysthet och ensamhet (Solitude, Röd afton). Genom att bli uppmärksam på, vad som utlöste dessa depressioner, kunde vi tillsammans kartlägga det som sårade och gjorde honom illa. Därvid drogs grunden undan för depressionen och gjorde honom nästan fri från den. Magsåret opererades i början av 70-talet och han kunde därefter njuta all den goda mat, han under så många år hade måst avstå från till sin stora besvikelse.
Den psykologiska bilden av HB anger en personlighetstyp, där intuition är mest framträdande tillsammans med ett meditativt, introvert drag. Andra funktioner var på intet vis underutvecklade och känslomässigt och intellektuellt var han väl utrustad. Han var beläst på tidens stora filosofer och deltog med öppet sinne för de stora upptäckterna och frågorna i tiden. Hans introvertism kompenserades av en social utåtvändhet, lätthet att komma i samspråk med människor och den förut nämnda egenskapen att omärkligt få människor att relatera till varann.
Hans intuition var enastående. Han kunde med precisa ord karakterisera människor, ja, ibland t o m ordagrant vad personen i fråga själv sade om sig.
Stilleben (1950-tal)
Cirkeln. I Hans målningar är detta motiv ständigt närvarande. Cirkeln, mandalen, har symbolisk kraft att skydda mot inre upplösning eller mot yttre krafter, som hotar det innersta i ens väsen. I den meningen representerar mandalan/cirkeln återfödelse i en andlig sfär, ett centralt inre område, där man inte kan nås av olyckliga omständigheter. Det är ett förvandlingens redskap, som binder och betvingar mörka krafter. I själva verket är den även en längtan tillbaka till den moderliga tryggheten. Vid början av ”cirkelperioden” var cirkeln en sol, som ”skulle vara där”, senare ett träd, som blev cirkelformat (Träd och vindar), ett runt bord (Senhöst) eller helt enkelt som en omslutande hud. Cirkeln ersätts ibland av en kvadratisk form (fönstret). Kvadraten är den mera jordbundna, fyskiska fulländningen, men också den mystiska föreningen av de fyra elementen och därmed en symbol för insikt och perspektiv. Följdriktigt (men omedvetet för Hans själv) använde sig HB endast av de fyra grundfärgerna grönt, rött, gult och blått med tillägg av vitt och svart, ty ”ur dem kan alla andra färger framställas”. Färg är i detta sammanhang är allt som hör till det mentala livet, färg är liktydigt med känslor.
En annan självsymbol är blomman. Trädgården med sina blommor låg Hans närmast om hjärtat. Det första han gjorde på den nya dagen, var att inspektera trädgården, ta reda på vilken temperatur dagen bjöd på. Var det sol eller regn? Lyste solen blev dagen lyckad, täcktes himlen av moln och var dagen dessutom vedervärdigt kall och grå, kom gärna depressionen smygande, livet blev en börda och huvudvärken satte in.
Blommor, helst i form av en bukett, men även den enskilda rosen, förekommer ständigt som ett motiv. Mest älskad var rosen. Även blommans namn, förutom formen, kan ha haft en suggestiv inverkan. Så var tex Atlasblomman en av hans favoriter (tex senhöst). Atlas var ju guden, som blev satt att i evig tid uppbära himlavalvet på sina axlar! En sådan börda kan endast lindras genom en blommans skönhet, dvs anima. Psykologiskt har vi också rätt att tolka Atlas som den som står mellan himmel och jord med sin börda och förenar dessa två.
Himlen associeras till fadersprincipen och jorden till modersprincipen. Därtill har vi rätt att tolka Atlas som ett objekt att identifiera sig med i en svår situation, vilken här funnit sin sublima lösning. HB var en himmelsskådare. Lika viktig som temperaturen var för dagens hälsa, lika viktig var himlens utseende. Molnen, vänliga eller regntungt dystra, betydde mycket för hans dag. En vacker solnedgång fick honom lyrisk. Under bilfärder var det viktigt att observera alla vackra träd, det vackra landskapet och himlen. Hans var den borne landskapsromantikern. Landskapet betydde i själva verket hela hans liv. Att flytta från sitt älskade Löderup, födelsebygden blev med åren allt omöjligare för honom. Eftersom landskapet på Österlen är jorden, moder jord, fruktbarhet och den därmed förknippade äkta kreativiteten, nyskapandet, har vi här den yttersta exponenten för det som kom att prägla hans personlighet. En stor konstnärlig begåvning kräver således en mycket högt utvecklad, ja överdriven anima. Landskapet förblev genom åren det som inspirerade Hans i det oändliga och var även upphovet till hans metafysiska tänkande. Det jordbundna täckte väl in hans intresse för ”hur det är”. I hans livsfilosofi ingick bla att ödet inte var att göra något åt: ”Där finns inget annat man kunde ha gjort”, blev en tröst mot de för honom övermäktiga omständigheterna, för de obetvingliga naturlagar han levde med.
Landskap (1960-tal)
Skapandets villkor. ”Varför ska man måla det man ser så fulländat inom sig?” sa en gång Hans. Kanske gick det inte heller att återge. Vi, som lever efter HB, beklagar emellertid ivrigt, att hans produktion blev så sparsam. Hans var mycket förtegen om sitt skapande och talade aldrig om, att han höll på med en målning. En dag kunde han fråga, om vi inte skulle se hans trädgård vid hans hus eller ta en titt på ”hur det var”. Där stod då flera tavlor färdiga. Många genuint skapande konstnärer behöver den här tystnaden. Skapandet, kreativitet, är en funktion av Självet och anima, den faminina principen. Verkställande är jaget. Självet, framtidens arketyp, är uppbyggt av principen om ordning och mening i motsats till kaos. Det är de krafter som håller samman hela personligheten till en enhet, trots att de inre spänningarna tycks slita sönder den ibland. Vi vet genom de symboliska motiven och temata, att Självet var i högsta grad verksamt i HBs psyke. Till personlighetsutvecklingen hör ett behov av stillhet och tystnad. Stör man tystnaden, när Självet talar, finns stora risker, att processen avstannar helt. Hans var mycket känslig på den här punkten. Vi har därför god anledning att tänka oss att måleriet för Hans, när ekonomiska skäl inte stod i vägen, var ett uttryck för denna utveckling, snarare än ett behov att uttrycka känslor. De sista årens produktion ger anledning till en sådan tolkning. Därmed blir målningarna milstolpar på utvecklingens väg. Vi kan välja Senhöst, som en exponent för en syntes. Det runda bordet, förstärkt av en blombukett, havet och himlen, urmodern och logosprincipen, vertikalen och två sidor av personligheten, det blå som sanningens och visdomens färg.
Så ville Hans nå livet och ljuset. De mörka sidorna hotade ständigt att ta över och han kämpande hela livet en ojämn kamp med dem. Röd afton speglar dessa motsättningar. Tavlan är nästan liksidig och fältindelningen antyder att en kvadrat varit i konstnärens tankar, men förskjuts till förmån för en rektangulär form. Tavlans ram bildar den nödvändiga avslutningen men formen förblir öppen som för att ta emot och bli uppfylld. Förlänger man sidornas linjer sammanstrålar till en punkt långt utanför och under tavlans ram. Denna punkt kan inte vara någonting annat än den sökta centralpunkten för den till helhet strävande personligheten.
Även färgvalet i Röd afton är komplementärt, rött och grönt. Fältindelningen är symbolisk för självet med sitt fyrkantsmotiv. Den ger kontrollen och gränserna för en offensiv och överväldigande mäktighet av livsdriften i sina båda aspekter av liv och död, kärlek och hat. Som tecken på grundfasthet och förankring i världen och tiden, fungerar den antydda skeppssättningen (Ales Stenar?), en materialiserad projektion av tecknet i skyn. Höger sida anger i allmänhet den yttre verkligheten. Härifrån ser på oss det ansikte eller den ansiktsliknande figur, som genom åren återkommer i målningarna. Efter Hans död fann brodern detta ansiktet på en sten vid strandkanten, en för evigt inristad betraktare av universum.
Slutackord. En komplicerad och känslig konstnär, sliten mellan motsägelser i sin karaktär, ofta dragen från sin egen positiva hållning: ”Man ska väl se det positiva och inte det negativa!”, kämpande mot mörkret och längtande till ljuset, fick till slut sin försoning med världen. I försoningen kände han sig älskad, värderad och välkommen till livet. Syntesen av hans liv kom att materialiseras i den målning som stod kvar på staffliet, uppspänd på sitt underlag: Bröllopet. Hans hade hittat ett litet, tummat foto av föräldrarnas bröllop – ”Är det inte underbart!” Bröllop och brudpar är sen uråldrig tid symbolen för motsatsernas samspel och förening. Färgen, känslorna och den urskiljbara sinnevärlden, viker här för vitt och svart, symbolen för glädje och sorg, liv och död och alla andra motsatspar. Blombuketten, mandalan, förenar de två gestalterna i evigheten. Ljus och mörker. Ljuset bakom mörker och kyla framtonade till höger, verkligheten dimension. Ljuset det gudomliga.
”Stanna vandrare och hör
på en ensam flöjt av rör
spinnande sin tunna ton
stark av längtan och passion.
Sångens innebörd är klar,
likväl är den ofattbar.
O att någon ville stanna
som bär längtan på sin panna.
Kärleksflamman svedde mig
kärleksruset ledde mig.
Hjärtat, du som länge glöder,
lyssna till min flöjt som blöder.”
Persisk dikt ur Willy Kyrklunds Aigaion, en älskad bok, som vid Hans bortgång låg uppslagen – ett andligt och konstnärligt testamente.
